only to haunt you
idag, ja idag så hade vi svenska då vi läste en aaaaassvår text, sen så hade vi hotell, och heeela hotelllektionen planera vi hur vi skulle göra med utomlandsresa eller om man inte tjänar in tillräckligt med pengar att vi ska till gotland ist. eller aa, haha. sen så gick jag och mimmi till polishuset, där mimmi skaffa id och pass, sen sola vi, sen åkte jag hem, och nu sitter jag här och ska snart plugga :D
ochjuste, hitta denna fina novell på roos bdb, hahaha som va så fin att jag va tvugnen att lägga upp den,
skrev den typ förra året. haha xd
ni behöver inte läsa om ni inte vill ... hehehheh :D
NOVELL: när kniven skar ut mitt hjärta
två dagar, hela två, två dagar har jag suttit och filosoferat om pojken i min klass verkligen kan telja en kniv av trä. han sa det precis innan jag startade min filosofering. Jag gav honom ett snabbt svar: jag tror dig inte!
idag ser jag hans ondskefulla blick stirra in i mina blåa ögon, jag uppfattar vad han vill säga med blicken "nu jävlar ska jag visa dig vad jag kan, ditt lilla skaft". han sitter där med sin teljarkniv i hand och en träbit på låret. Han teljer sakta men säkert, fina fina träbitar faller ner mot den snöiga asfalten. Det ser ut som om han kan klara det, han blick är så intensiv. Jag tog nåra steg och ställde mig några millimeter ifrån honom. så nära att jag kände hans andedräkt. Ärligt talat trodde jag att det skulle lukta gott, men det va fel, jag backade några millimeter.
JA, jag backade några millimeter för att istället lukta på en annan kille som stod där, men han lukta inge vidare han heller , så jag satte mig på en pall lite längre ifrån dem istället. Jag satt och tittade medans kille tejlde sin kniv, hans lockiga hår blåste med vinden och hans näsa var röd, nästasn lika röd som en jordgubbe, jag ville lixom bara äta upp den. Helt plötsligt fick jag en inpuls så jag sprang fram till killen och slicka på hans näsa, men den smaka inte jordgubbe. Jag gick besviket tillbaka till min pall som var ensam vid ett högt träd, trädet såg så finurligt ut så jag gick där ifrån. OCH jag tog med mig pallen. Nåra timmar senare satt jag vid en strömm som ledde till en hemlig skog, det stod lixom en jätte skylt mitt i strömmen som det stod: LEDER TILL EN HEMLIG SKOG. men jag ville inte följa strömmen , den såg läskig ut , så jag gick till killen som satt och teljde igen, an hade faktiskt kommity ganska långt med sin kniv, den va kanske rund och fin, nästan lika rund som en apelsin. Killen kolla på mig och sa: jag sa ju det ! , jag svarade honom: men som om jag bryr mig, ser dui mitt careface eller, nae justä , det där du sa tar jag faktiskt och lägger ner i min lilla carebox som jag stälelr undan i hörnet därborta!! fattaru däää elle! . han kolla konstigt på mig som om jag va cp i huvet, men det är jag inet !
Han gav mig en så elak blick att jag nästan trodde att jag va cp. Jag kände hur tårarna föll från mina vackra brungröna ögon. (jag vet att dem va blå förut men.. har du hört talas om linser?) tårarna bildade en pöl som lilla erik i min klass kunde bada i.. han badar nemligen inte så ofta så nu fick han chansen. Den lilla erik tänker på allt, han hade faktiskt med sig tvål och balsam. Jag hjälpte honom att tvätta håret eftersom hans armar är lite för korta för att nås till huvet. Sådär kom jag in i bilden och hjälpte honom. Killen som tejde märkte att jag va en snäll pys, så han tog tillbaka den arga blicken och sa förlåt. men jag tollererar inte sådant crap, så jag bad honom att skära ur mitt hjärta, så att jag kunde visa min smärta. för det va ju så jag kände när han gav mig blicken, det va som om han skar ur mitt hjärta. Pojken sade: det skulle ag aldrig kunna göra. du är för ful?! Det där va droppen! " fattar du inte att jag är kär idig eller?" sade jag .. du har så fina fingrar ! han gav mig en förskräckt blick, IGEN! jag bad honom att sluta, om han inte slutade kunde han lika gärna skära ut mitt hjärta! han slutade. Oh my god..
Du är ju en kille?! sa killen som teljde. Jag sprang förtvivlat därifrån med pallen under armen. men efter ett tag kom jag tillbaka. Killen som teljde tog sin klargjorda kniv och sprang mot mig med kniven riktad mot mitt hjärta. Det kändes som ett myggbit när kniven skärde igenom mig. Det gjorde inte så ont som jag trodde, jag lade mig ner på marken och skrek för att göra allt så mkt mer dramatiskt. Alla i min klass kom och bildade en ring runt mig. Jag låg där på marken och sprattlade som en fisk på torra land samtidigt som jag skrek så mkt att lungorna var på väg att spricka. Alla bara stod där och kollade på mig , ingen tog sig an att hjälpa mig eller inte ens att ringa akuten, eller skolsyster. Efter ett par sekunder gick alla därifrån och lämnade mig där, ensam, ledsen, alone, sad. jag reste mig upp och drog ut kniven som fortfarande satt i mig. Det blödde inte så mkt som jag trodde. Jag tog min pall och gick tillbaka till skolan.
när jag va framme vid skolan verkade ingen lägga en endaste blick åt mitt håll. Jag kände mig utstött... Och det var vad jag var oxå. en utstött liten kille i 36 års åldern som fortfarande inte gått ut mellanstadiet. THE END!
ochjuste, hitta denna fina novell på roos bdb, hahaha som va så fin att jag va tvugnen att lägga upp den,
skrev den typ förra året. haha xd
ni behöver inte läsa om ni inte vill ... hehehheh :D
NOVELL: när kniven skar ut mitt hjärta
två dagar, hela två, två dagar har jag suttit och filosoferat om pojken i min klass verkligen kan telja en kniv av trä. han sa det precis innan jag startade min filosofering. Jag gav honom ett snabbt svar: jag tror dig inte!
idag ser jag hans ondskefulla blick stirra in i mina blåa ögon, jag uppfattar vad han vill säga med blicken "nu jävlar ska jag visa dig vad jag kan, ditt lilla skaft". han sitter där med sin teljarkniv i hand och en träbit på låret. Han teljer sakta men säkert, fina fina träbitar faller ner mot den snöiga asfalten. Det ser ut som om han kan klara det, han blick är så intensiv. Jag tog nåra steg och ställde mig några millimeter ifrån honom. så nära att jag kände hans andedräkt. Ärligt talat trodde jag att det skulle lukta gott, men det va fel, jag backade några millimeter.
JA, jag backade några millimeter för att istället lukta på en annan kille som stod där, men han lukta inge vidare han heller , så jag satte mig på en pall lite längre ifrån dem istället. Jag satt och tittade medans kille tejlde sin kniv, hans lockiga hår blåste med vinden och hans näsa var röd, nästasn lika röd som en jordgubbe, jag ville lixom bara äta upp den. Helt plötsligt fick jag en inpuls så jag sprang fram till killen och slicka på hans näsa, men den smaka inte jordgubbe. Jag gick besviket tillbaka till min pall som var ensam vid ett högt träd, trädet såg så finurligt ut så jag gick där ifrån. OCH jag tog med mig pallen. Nåra timmar senare satt jag vid en strömm som ledde till en hemlig skog, det stod lixom en jätte skylt mitt i strömmen som det stod: LEDER TILL EN HEMLIG SKOG. men jag ville inte följa strömmen , den såg läskig ut , så jag gick till killen som satt och teljde igen, an hade faktiskt kommity ganska långt med sin kniv, den va kanske rund och fin, nästan lika rund som en apelsin. Killen kolla på mig och sa: jag sa ju det ! , jag svarade honom: men som om jag bryr mig, ser dui mitt careface eller, nae justä , det där du sa tar jag faktiskt och lägger ner i min lilla carebox som jag stälelr undan i hörnet därborta!! fattaru däää elle! . han kolla konstigt på mig som om jag va cp i huvet, men det är jag inet !
Han gav mig en så elak blick att jag nästan trodde att jag va cp. Jag kände hur tårarna föll från mina vackra brungröna ögon. (jag vet att dem va blå förut men.. har du hört talas om linser?) tårarna bildade en pöl som lilla erik i min klass kunde bada i.. han badar nemligen inte så ofta så nu fick han chansen. Den lilla erik tänker på allt, han hade faktiskt med sig tvål och balsam. Jag hjälpte honom att tvätta håret eftersom hans armar är lite för korta för att nås till huvet. Sådär kom jag in i bilden och hjälpte honom. Killen som tejde märkte att jag va en snäll pys, så han tog tillbaka den arga blicken och sa förlåt. men jag tollererar inte sådant crap, så jag bad honom att skära ur mitt hjärta, så att jag kunde visa min smärta. för det va ju så jag kände när han gav mig blicken, det va som om han skar ur mitt hjärta. Pojken sade: det skulle ag aldrig kunna göra. du är för ful?! Det där va droppen! " fattar du inte att jag är kär idig eller?" sade jag .. du har så fina fingrar ! han gav mig en förskräckt blick, IGEN! jag bad honom att sluta, om han inte slutade kunde han lika gärna skära ut mitt hjärta! han slutade. Oh my god..
Du är ju en kille?! sa killen som teljde. Jag sprang förtvivlat därifrån med pallen under armen. men efter ett tag kom jag tillbaka. Killen som teljde tog sin klargjorda kniv och sprang mot mig med kniven riktad mot mitt hjärta. Det kändes som ett myggbit när kniven skärde igenom mig. Det gjorde inte så ont som jag trodde, jag lade mig ner på marken och skrek för att göra allt så mkt mer dramatiskt. Alla i min klass kom och bildade en ring runt mig. Jag låg där på marken och sprattlade som en fisk på torra land samtidigt som jag skrek så mkt att lungorna var på väg att spricka. Alla bara stod där och kollade på mig , ingen tog sig an att hjälpa mig eller inte ens att ringa akuten, eller skolsyster. Efter ett par sekunder gick alla därifrån och lämnade mig där, ensam, ledsen, alone, sad. jag reste mig upp och drog ut kniven som fortfarande satt i mig. Det blödde inte så mkt som jag trodde. Jag tog min pall och gick tillbaka till skolan.
när jag va framme vid skolan verkade ingen lägga en endaste blick åt mitt håll. Jag kände mig utstött... Och det var vad jag var oxå. en utstött liten kille i 36 års åldern som fortfarande inte gått ut mellanstadiet. THE END!
Kommentarer
Trackback
